Hållbarhetsförväntningarna på små och medelstora företag har ökat snabbt de senaste åren – och med god anledning. Konsumenter, finansiärer och särskilt stora företagskunder kräver alltmer information om hur företagen beaktar miljöpåverkan, socialt ansvar och god förvaltning. Men vart är denna utveckling på väg? Och vad händer om små och medelstora företag bara väntar och ser?

EU:s standard för hållbarhetsrapportering (ESRS) och det utnyttjande CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) har varit viktiga steg mot en mer transparent företagsansvar. Med CSRD utvidgas rapporteringsskyldigheten gradvis även till medelstora företag och målet är att föra hållbarhetsrapporteringen till samma seriositetsnivå som finansiell rapportering.

EU-kommissionens förslag som publicerades våren 2025 (så kallad Omnibus Simplification) skakade dock om fältet. Förslaget lättar upp och försenar regleringen så att CSRD fortsättningsvis endast skulle gälla företag med över 1000 anställda. Målet är att förbättra EU:s konkurrenskraft och minska den administrativa bördan. Samtidigt skapades dock också osäkerhet: kommer små och medelstora företag nu att missa möjligheten – eller ansvaret – att systematisera rapporteringen?

Det är sant att rapporteringen inte bör belasta små företag orimligt mycket. Men om tvingande reglering ställs in eller skjuts upp till en avlägsen framtid, är hotet att hållbarhetsrapporteringen blir vildvuxen. Alla rapporterar vad de vill, risken för grönmålning ökar och tillförlitligheten lider. Lyckligtvis kvarstår trycket från underleverantörskedjorna: stora företag behöver fortfarande data även från sina små och medelstora partner.

En lindring av regleringen betyder inte att ansvaret försvinner. Tvärtom: det skapar utrymme för pionjärer. De små och medelstora företag som satsar på rapportering nu får en konkurrensfördel i kundernas och andra intressenters ögon. När regleringen oundvikligen utvidgas någon gång kommer de att vara redo. De som nu väntar kan märka att tiden har sprungit ifrån dem – och att stora företag söker efter mer ansvarsfulla partner.

OP Gruppens Storbolagsundersökning 2025 (Finland) visar att stora företag förutser förändringar i sina underleverantörskedjor på grund av hållbarhetskrav. Detta är ett tydligt budskap: om små och medelstora företag vill vara med i spelet måste de agera nu – inte om fem år.

Den frivilliga rapporteringsmodellen VSME (Voluntary Sustainability Reporting Standard for SMEs) som är utformad för små och medelstora företag erbjuder lyckligtvis sätt att gå vidare, även om CSRD ännu inte direkt skulle gälla. VSME:s basmodul fokuserar på mätbara ESG-datapunkter och sänker tröskeln för att börja rapportera. Den utökade modulen tar i sin tur med ett mer analytiskt grepp och framtidsutsikter. Denna stegvisa process ger företagen möjlighet att växa med rapporteringen – vilket i sig är en läroprocess och en strategisk investering.

Är VSME en bra standard för frivillig rapportering?

Om CSRD-direktivet som förpliktar stora företag mildras eller skjuts upp, måste många små och medelstora företag också fundera på sin egen rapporterings referensram och modell. VSME har kritiserats för att vara alltför snäv och inte ge en tillräcklig bild av företagets verksamhets hållbarhet. En annan kritikpunkt har varit att det inte är tillräckligt kopplat till företagets verksamhet. Bristen på hållbarhetspraxis kan vara en ekonomisk risk för företaget – och å andra sidan kan hållbarhetsåtgärder bli en konkurrensfördel för företaget.

Min egen åsikt är att VSME är en utmärkt grund för små och medelstora företags hållbarhetsrapportering, oavsett om rapporteringen görs på begäran av en intressent som omfattas av reglering eller helt frivilligt. Särskilt dess basmodul är en tydlig och konsekvent startpunkt för dem som rapporterar ESG-frågor för första gången. Den största fördelen företaget får för sig själv är när det också analyserar frågorna i den utökade modulen – och kopplar analysen till ekonomiska risker och möjligheter. VSME är inte perfekt, men det är det bästa vi har just nu.

Lagstiftarna har fortfarande en viktig roll. Europa måste förbli en föregångare, även i svåra tider. Detta kräver konsekvent men vägledande reglering, och den offentliga makten måste skapa konkreta incitament för att utveckla små och medelstora företags rapporteringsförmåga. Offentlig upphandling skulle kunna vara en särskild hävstång i detta.

Hållbarhet får inte förbli stora företags exklusiva rättighet. Ansvar är nu en del av konkurrensen – och i bästa fall dess framtid.

--

Martta Ääri

Skribenten är expert och utbildare inom företagsansvar, samt grundarpartner i Aila.Earth Oy.